Jag tänkte berätta mer utförligt om mig själv. Mitt namn är Lucy Ewelyn och jag är 29 år gammal (men känner mig som 22). Jag är gift sedan 7 år tillbaka och har fyra döttrar tillsammans med min man. En dotter som skulle blivit 7 år gammal i år, Isabell, vi förlorade henne när jag var höggravid - en stor sorg och många år av depression. Vi har en 5 årig kreativ tjej som heter Alica, som älskar livet. Vi har en 3,5 årig tjej som heter Ophelia, som älskar att busa och roa människor. Och vi har en 1,5 årig tjej som heter Luna, hon älskar allt och alla. Vi älskar våra barn så himla mycket och de betyder allt! Jag älskar min familj och jag ser oss som en lycklig familj, vi tar oss igenom alla motgångar och oavsett var livet tar oss kommer vi fortfarande vara tillsammans. Vi är oslagbara!

 

Jag har länge varit överviktig, redan från barnsben. Efter gymnasiet tog jag tag i vikten, flyttade hemifrån, började plugga och rasade snabbt ner 20 kg och nådde mitt mål. Jag hade bra självförtroende och var självsäker. Jag träffade min man den sommaren. Det klickade till ordentligt och vi avslutade varandras meningar - gör vi än idag. Vi såg en framtid tillsammans, vi visste om att det skulle vara vi, varför vänta för länge på något man redan då visste var rätt? Vi planerade barn, flyttade ihop, förlovade oss, förlorade ett barn och gifte oss på vår årsdag. Ja, det gick fort, men livet är kort!

 

Efter vi förlorade vår dotter sjönk jag ner till botten. Jag kunde inte andas, jag låste in mig själv, jag orkade varken träffa familj eller vänner. Jag ville bara låsa in mig själv i ett svart rum och stanna kvar där för evigt. Jag klarade inte av att bo där vi bodde. Det väckte för många dåliga minnen så vi flyttade till en ny ort. Nu 7 år senare kan jag äntligen "komma hem" utan att må dåligt av de gamla minnena. Min familj bor utanför och vi åker ofta dit, men jag har aldrig tagit ett steg inne i stan många gånger. Men nu kan jag. Jag har lagat mig själv.

 

Jag var deprimerad länge, men det var först 4 år senare efter vi förlorade vår första dotter som jag fick hjälp. De skrev ut medicin, efter medicin under 2,5 år innan jag fick riktig hjälp. Jag fick diagnosen Bipolär och Borderline sjukdom. Samma vecka fick jag diagnosen Fibromyalgi efter flera år av kronisk värk.

 

Efter vi förlorade vår dotter gick jag upp i vikt. Jag gick upp 62 kg på bara några år. Under dessa åren kämpade jag med att gå ner. Men det gick upp och ner hela tiden, jag hade fastnat och kunde inte komma lägre i vikt själv. Jag tog hjälp av olika hjälpmedel men det hjälpte mig inte. 2012 gjorde jag en Gastric Bypass operation som hjälpte mig jätte mycket att komma ner i vikt. Jag gick ner drygt 50 kg, men jag fick kämpa. Många tror Gastric Bypass är den lata vägen ner i vikt - men det är inte sant! Det är ett redskap - resten får man göra själv. Anledningen till att jag valde att göra denna operationen är pga fetmasjukdomar i släkten, diabetes, blodpropp, hjärt- och kärtsjukdomar.

 

Jag kände mig lycklig. Innan vår tredje dotter föddes var jag så nära mitt mål. Men under graviditeten var jag så deprimerad och jag hade sån värk i min kropp (fibromyalgin) och knäna vek sig och jag hade lågt blodtryck och ramlade ihop överallt. Jag hade sån ångest för att jag inte kunde prestera bättre. Jag var sängliggande i stort sett under hela graviditeten. Jag tog inga mediciner, jag höll mig undan från cigaretter och drack inget alkohol, jag var duktig! Vi satte upp en plan med läkarna att jag skulle börja med antidepressiva igen efter förlossningen, det gjorde vi. De första veckorna mådde jag så dåligt och hade panikångestattacker, feber, frossa, värk överallt. Det tog flera månader innan vi kom på rätt spår med behandlingen och jag vet inte hur många mediciner de tryckte i mig - hur som helst det hjälpte inte på längre sikt utan jag mådde sämre. Min man var föräldraledig under hela första året med vår dotter. Jag kände mig värdelös.

 

Detta året ökade jag sakta upp i vikt, jag hade gått upp 10 kg pga medicinerna. Jag fick mina diagnoser och fick nya mediciner som hjälper mig än idag. Men jag har slutat med mina antidepressiva sedan några månader tillbaka och jag mår så mycket bättre nu! Jag tar bara ångestdämpande vid behov och mina stabiliseringsmediciner mot mina humörsvängningar samt smärtstillande. Jag fick en ny läkare i våras eftersom min gamla slutade - och han var bra! Hon skrev ut en ny medicin till mig i samband när jag blev inlagd pga mina panikångestattacker. Under inskrivningen på psykakuten minskades mina mediciner vilket ledde till att jag slutade helt med dem några veckor senare. Jag mådde så mycket bättre när jag kom hem igen och kände mig som en helt ny positiv och glad människa, den jag var förut! Ibland kan antidepressiva göra så man mår sämre än man behöver göra.

 

Efter jag blev utskriven i mars tog jag tag i mitt liv, blev en bättre människa, glad, positiv, vitaminkick! Jag tog tag i vikten och skulle ner mina sista kilon, men det gick åt fel håll. Jag levde på näringsdrycker men vågen fortsatte peka uppåt. Jag var hos läkaren som tog prover på allt men allt visade bra. Vi förstod inte varför det gick åt fel håll. Men vi fick sedan ett svar, medicinen den nya läkaren satte in i mars, jag hade gått upp ytterligare 19 kg pga den, under 2,5 månader, det är inte klokt! Jag känner mig arg för hon visste om mina viktproblem och jag känner mig arg på mig själv som inte läste bivekningarna ordentligt. Men gjort är gjort och det finns inget att göra åt det förutom att kämpa vidare mot sitt mål som jag gör nu!

 

Nu tänkte jag skriva lite om saker jag tycker om att göra. Mina största passioner här i livet är att laga mat och baka samt fotografering. Fotograferingen har jag burit med mig i MÅNGA år. Jag tycker även om inredning och älskar att göra om hemma. De senaste 3 åren har vi haft 4 olika soffor, vad säger det om mig? Hihi! Jag har alltid varit en kreativ person. Intresset går upp och ner. Någon period sitter jag och ritar mycket, andra perioder bakar jag mycket, inreder och syr mycket, står och lagar mat för hela tjocka släkten. Jag är alltid glad och vill inte visa min svaga sida. Jag har alltid tagit mig själv i andrahand och brytt mig mer om att ta hand om andra än mig själv vilket jag har ändrat på nu. Jag och min familj kommer i förstahand ♡

 

 

Vi bor i en mindre ort utanför Helsingborg och bor i en mysig liten radhuslägenhet med liten uteplats. Vi trivs jätte bra hemma hos oss och även om det är trångt försöker vi ha det bra i alla fall. Vi letar dock efter större men det är svårt att hitta ett bättre område än detta och de större lägenheterna här tycker jag inte om alls. Tillsammans med oss bor min livsnjutare, vår hund Henry som är en Engelsk Springer Spaniel, en katt som heter Alma, en kanin som heter Alwin  och tre söta möss. Vi är en djurtokig familj och jag kan inte tänka mig ett liv utan husdjur!